Otränad...
Så glad i hågen slog jag på den idag. Tänkte att nu jävlar ska jag träna. Satte lille Albin i sin babysitter, flyttade undan soffbordet och startade....
Det första jag upptäckte var att min balans inte var så bra, hade svårt att stå på ett ben... Men jag kämpade på och efter uppvärmningen var jag ganska så svettig... Alltså efter typ 5 minuter... det lätta programmet... Jag tog mig igenom hela programmet... shit alltså, svetten bara rann...
Det mest lustiga var nog att Albin satt helt tyst och bara stirrade i 25 min... det säger väl det mesta om hur jag måste ha sett ut....
Efter träningen skulle jag gå och hämta den store sonen i skolan, det var svårt att gå...
Sen var det det där med viktväktarna....
Där bjöds det på massor med god mat. Som inte var viktväktarvänlig.... Och jag åt. Och jag tog om. För jag har ingen karaktär. Och så hade de hembakt till kaffet. Och jag åt. För jag har ingen karaktär....
Igår var det kalas, brorsans tjejs lilla son fyllde tre år. GrattisT!! Det var ju tårta och kaffe och så. Och jag åt. Inte bara en tårtbit, utan bulle och kaka också. För jag har ingen karaktär...
Jag tror jag har förbrukat en veckas pointsranson på två dagar. Kanske är det dags att inse att det här med bantning inte är min grej....
Men jag ska inte ge upp riktigt ännu! Men imorron ska jag nog dricka nån öl....
Ett allvarligt inlägg
Tack vare Roffe tror jag att jag och Jacob har skaffat oss riktigt bra vänner. Roffes husse och matte alltså. Åtminstone ser jag dem som mina vänner och jag känner med dem i denna stund. Roffe hade nämligen blivit förändrad och aggresiv mot människor ibland. Ännu har inget riktigt allvarligt hänt, men ingen visste om och när det kunde hända. Så nu har de tagit bort honom.
Idag klockan halv fyra hade de tid hos veterinären. Husse var med. Roffe hade varit lugn hela tiden, litat blint på sin husse tills han somnade in. Husse mådde inte så bra tror jag, han hälsade på oss ikväll. Han var lite ledsen på rösten.
Jag förstår att det var ett tufft beslut att ta, men det visar på en stark ansvarskänsla som hundägare tycker jag.
Vila i frid Roffe Poffe.
Nu är det kört.... jag är rökt
Jag har skrivit in mig på viktväktarna.
Blev lite förvånad över att konsulenten inte tilltlade mig med namn, eftersom det inte är första gången.... Utan tredje de senaste 5 åren. Och mellan de tre försöken har jag testat nutrilett (äckligt), cambridge-kuren (asjobbigt), GI-bantning (fixade inte sockerbristen annars bra), viktminskningspreparat (inget funkar) av alla de slag och tokträning i omgångar(asjobbigt).
Det är väl bara att inse att det där med bantning är inte min grej. Men vad fan ska jag ta mig till....? Sedan år 2000 har jag gått upp ca 18 kg. Jag har visserligen fått två barn sedan dess, och jag är snart 30. Men det är oförlåtligt. På ett sätt ska jag kanske vara glad att det inte är värre med tanke på hur mycket godis jag äter.
Det är bara att se hur de senaste två dagarna har varit. Har ju vetat ett par dagar att det skulle bli idag jag skrev in mig. Så igår var jag och handlade.... en påse polly, mjölkchoklad, kanelbullar och kakor. Moffade i mig som fan.... För idag var det ju slut med det. Men icke, det blir ju imorgon jag börjar räkna points så vad gör jag idag..... moffar igen!!!! Jag är helt enkelt ganska äcklig.
Men denna gång ska jag verkligen försöka. Verkligen. Jag har inte råd med en ny garderob igen.
Bortkommen
Morgonen börjar bra, kommer nästan försent första dagen, hur pinsamt som helst. Inte nog med det, fick ha med lill-grabben. Kommer alltså med andan i halsen, släpandes på en helt enorm barnvagn in i ett klassrum som är lika stort som en gästtoalett, som är proppat med föräldrar och barn.
Alla mammor och pappor är fina och sminkade och allt sånt, själv har jag typ kvar gårdagens smink och har inte ens borstat håret. Inte fan tänkte jag på det, hade fullt upp med alla barn. Hade iaf kläder på mig!
Efter uppropet var det glass och kaffe på skolgården. Nu blir det kaos igen, ska ta mig ut ur det lilla klassrummet med min enorma barnvagn. Mosar väl en sådär trettio par skor på vägen. Väl ute ska jag ta mig fram till fikabordet och ta kaffe, det går faktiskt riktigt bra, spiller inte på något stackars barn eller så. Men så står jag där med min kopp. Vart ska man ta vägen nu då? Alla föräldrar står i små grupper och pratar med varann... De flesta barn har gått tillsammans ett år innan, så kanske borde jag känna alla mammor och pappor? Men det gör jag inte. Ställer mig någonstans i mitten och försöker se upptagen ut, dricker mitt kaffe, låtsas läsa på mobilen och känner mig alldeles jätte-bortkommen....
Jag tror jag är en ganska bra mamma, men jag kommer aldrig bli bra på sånt här. Sånt här socialt tjafs, hur klarar alla andra av det?
Det är som när grabben hade cirkus i skolan. Vi var där och kollade och efteråt var det fika i klassrummet. Alla hade fina korgar och väskor med hembakt och kaffe i fina termosar och så. Jag kommer med en ICA-kasse med köpta bullar och en coca-cola. Kaffetermos? Vad är det? Kanske har jag med köpt ta-med kaffe på statoil eller nåt...
Men det är väl bara att inse, jag är ingen bullmamma, kommer aldrig vara klassförälder. Kommer inte vara överengagerad i mina barns aktiviteter. Det är inte jag. Ska väl vara glad om jag under en hel vecka kommer ihåg allt mina barn ska göra och se till att de kommer dit i tid med rätt utrustning Jag har en kalender som jag skriver upp allt i, men jag är bara lite dålig på att läsa i den....
Linda Labil - det är jag det!
Jag fick namnet av min sambo Jacob för ett antal år sedan. Namnet kan anses vara ganska befogat, då jag varit allt annat än stabil de senaste fyra åren. Jacob slängdes brutalt in i en verklighet med en trött, deppig och bitvis hysterisk tjej vid sin sida. Så han gjorde väl det ända rätta, försökte se på det hela med humor och ge mig ett passande smeknamn.
Min då tre-åriga son hade dock vissa svårigheter med mitt nya smeknamn, i hans värld hette jag Linda Lampa lallabil.
Med facit i hand kan man kanske förstå att allt blev som det blev med mig. Jag är uppvuxen i en liten byhåla och flyttade till storstaden efter gymnasiet. Ända sedan dess har jag gått omkring och varit vilsen i den stora världen. Jag menar, under 19 år av mitt liv har jag varit van att träffa i genomsnitt 0 personer under en kväll när jag var ute. Jag förstår att människor som bor i byhålor stannar kvar där eftersom resten av världen kan vara både stor och läskig.
Kommer ihåg när jag var liten och vi skulle åka till STAN och handla! Man satt i baksätet på bilen och åkte genom rondeller, och det fanns rödljus och allt kändes JÄTTESTORT. Och då åkte vi bara till lilla Hälla, där det fanns typ 5 affärer, ett ICA och ett ikea. Och Mc Donalds, det var stort. Där kanske man fick äta någon gång per år.
När jag började i sjuan fick jag och en kompis åka ensamma till stan med min storebror. Vi skulle köpa julklappar. Vi fick gå på egen hand i en timme, vi gick vilse! I Västerås! Hur pinsamt är inte det, det finns ju bara två stora gator i centrum.
Jag spelade fotboll som liten. En match hann jag inte med på samlingen och jag och mamma skulle åka efter och möta upp på plats i Västerås. Mamma hade fått vägbeskrivning av tränaren. Men det blev ingen match för mig, för vi hittade inte dit. Mamma fattade inte var hon skulle svänga av E 18.
Som ni förstår är det inte lätt för oss bönder när vi på ostadiga ben ger oss ut i det okända.
Men hur som helst, jag är rätt svajig i mitt sätt att vara ibland. Idag gav jag barnvagnen ett kok stryk när jag inte lyckades få på hjulen när jag skulle packa ur den ur bilen. Min stackars son stod bredvid och undrade om jag inte skulle ringa till Jacob så han fick komma och hjälpa mig. Till slut gick det så klart, men det var nog både en och annan som undrade varför det stod en tjej på en parkering och skrek åt en hopfälld barnvagn på högkant. (Felet ar att bromsen satt i, därför gick det inte att snurra på hjulen.) Alldeles innan hade jag skällt ut Jacob efter noter för att han tiltalade mig vid fel tillfälle och på fel sätt....
Min första gång...
..som bloggare!
