Fy fan för en viss pappa....
Under Benjamins sju levnadsår har hans pappa varit hemma med honom tre sjukdagar. Han visste inte ens att man skulle anmäla vård av sjukt barn till Försäkringskassan.
De har varit på semester en gång tillsammans. Hans pappa har alltid tyckt det varit roligare att jobba.
Under pappaveckorna får han vara på skolan/fritids till efter stängningsdags för att hans far tycker att hans arbete är viktigare. Varje kväll får Benjamin sitta ensam kvar med en fröken och vänta medan klockan går. Och varje gång har hans far samma ursäkt, det var broöppning.... Måste gå jävligt mycket båtar där. Istället för att ringa och säga att någon kund var viktigare så han var tvungen att jobba över-
Varje måndag när Benjamin kommer hem från pappa frågar vi vad de gjort. Och svaret blir kollat på tv., Alltid. Och pappa sitter vid datorn hela tiden.
Benjamins pappa sitter och hoppas och väntar att hans nya tjej ska flytta hit från Linköping så hon kan börja hämta Benjamin på fritids. Tror väl inte hon är så sugen på att flytta till Västerås för att börja ta hand om någon annans barn. Dessutom har hon precis uppfostrat två egna.
Benjamin har dessutom en lillebror på pappas sida som han aldrig har träffat. Och kommer antagligen aldrig att få det heller. För hans pappa är osams med mamman. Så då straffar man ut barnet. Sen kan man bara säga att hon lurade på honom barnet, fast han var glad över det till en början. Så man får väl hoppas att vi aldrig blir så osams för då skiter han väl i Benjamin oxå.
Benjamins pappa tycker oxå att man löser de mesta med mutor.. Gör du det får du leksak, hej och hå. Men han kan ju alltid försöka att köpa sin son, han blir stor och förståndig en dag.
Fan vad jag har varit dum som skaffat barn med en sådan stor jävla idiot. Men jag är så glad att Benjamin finns och för det mesta inte är det minsta lik sin far!!!
Är livet förutbestämt??
Jag tror på ödet. Jag tror att livet är en utstakad väg som vi bara följer. Men vi har alla en roll att spela här, ingen är utan betydelse, vi lämnar ett avtryck när vi dör.
Detta är tankar att snöa in på när man har för lite att göra. Vad hade hänt om man hade gjort någonting annorlunda i det förflutna? Hade man varit här då? Hade livet sett ut som det gör? Till och med de mest smärtsamma händelser och upplevelser känns mindre jobbiga om man tänker på att de faktiskt ledde till vart man är idag. Och jag vill inte byta bort mitt liv för något i världen.
Jag har haft tre seriösa förhållanden i mitt liv. (Tredje gången gillt!) Det första ledde mig till Västerås (hade kanske bott kvar i Sura annars), det andra gav mig Benjamin (eller jag fick ju fixa fram honom själv) och drev mig till ögonblicket där jag träffade Jacob. Vägen dit var nog redan lagd, han är mitt öde. (Vad som än hade hänt i mitt liv innan så var det meningen att han skulle komma. Han kom för att rädda mig från mig själv. Han kom för att göra mitt liv helt, för att vara den del som saknades) Jacob har gett mig Albin. (Kanske kan det bli en liten Lova oxå....) Hade jag inte flyttat från Sura hade jag nog aldrig lämnat mitt första förhållande och inlett mitt andra. Hade jag inte mått dåligt i mitt andra förhållande hade jag nog aldrig flyttat från Uppsala och då hade jag nog aldrig träffat Jacob osv osv... man kan tänka hur detaljerat som helst.
Tex hade jag inte bestämt mig för att börja plugga när jag gjorde det hade jag aldrig lärt känna Petra. Hade jag inte lärt känna Petra hade jag nog inte gått på krogen den kvällen jag träffade Jacob. Hade inte Jacob varit ute med den kompisen han var hade vi aldrig lärt känna varann...
Men frågan är ju om det bara var tillfälligheter?? Eller var det ödet??
Surahammar 4-ever
Så då var det sagt. Hör sen!!
Surahammar kommer alltid finnas i mitt hjärta, det var ett bra ställe att växa upp på. Det var värdelöst när man var tonåring. Det är bra att bo i när man har familj. Det är på ok avstånd från Västerås. Det finns det absolut nödvändigaste plus en pizzeria per 1000 invånare... (det är bra tror jag)
Beslutsångest AB....
Så fort orden välj du uttalas i min närhet får jag ångest.... Det finns inget värre. Och idag hände det mig igen.
Jag och Albin var på babymassage idag, och där fick man göra gipsavtryck. På bebisens händer och fötter. Först kom frågan om jag ville ha två händer, två fötter eller en av var.... Valde en av var, och då var jag tvungen att välja höger eller vänster eller en av var... Valde en av var. Sen fick jag välja om jag ville ha ram eller inte. Valde ram... Nu började det bli riktigt jpbbigt och svettigt. Men än så länge var det ganska lätt att välja, och jag kände inte att något val var fel... Men så kom sista frågan och då blev det knivigt.
Vill du kunna hänga upp den eller ställa den upp? (Ramen alltså)
Ställa den, svarar jag bestämt! Är tyst i ca tre sekunder sen säger jag; Eller hänga den, ehh eller?? Kan man göra båda....
Skrattet utbröt i rummet. Det lät tydligen kul.... Ha roligt åt min ångest bara...
Därefter ville alla ha en Linda.. dvs en som går att ställa OCH hänga...
Ångest? Eller abstinens?
Det kryper i min kropp. Jag vill pilla med någonting hela tiden. Jag har svårt att sitta still. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag är trött (det kan ju i och för sig bero på att jag har en bebis). Jag har bakat i flera dagar. Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra för att stilla rastlösheten inom mig.
Detta beror antagligen på att jag inte druckit någon coca-cola på en vecka, inte ätit godis på 10 dagar och kraftigt dragit ner på sockerintaget totalt sett. Det är skitjobbigt!!!
Men en stor fördel är att jag har börjat gå väldigt mycket (för att ha något att göra) och jag mår så mycket bättre rent kroppsligt. Känner mig fräschare i kroppen. PLus att jag tappat ett kilo..(är dock fortfarande rätt tjock)...
Det som är mest tragiskt är nog att mitt kopiösa sockerintag har påverkat Albin kanske. Han har också varit orolig ett tag, kanske har den stackaren oxå abstinens??? Usch, hemska tanke..
Anledningen till att jag känt mig tvungen att göra en så drastisk åtgärd beror på en händelse i förra veckan. Jacobs mamma var här och hälsade på oss. Jag hade köpt ett sex-pack Delikatobollar till kaffet. Men varken Jacob eller hans mamma åt. Jag åt en. Alltså var det 5 st kvar i förpackningen. Nästa morgon efter att Jacob åkt till jobbet blev jag lite sugen.... Efter att ha ätit en tog jag en till, och en till, och en till.... snart hade jag klämt i mig alla fem. På mindre än 10 min och utan att ens må illa. Då blev jag rädd för mig själv. Att sitta där och inse att jag inte har någon som helst kontroll på mitt sockerbegär, att jag inte ens mår illa av att äta 5 chokladbollar på raken (de innehåller ju dessutom massor av smör som jag borde mått illa av).
Insikten var smärtsam. Sorgen så total, jag visste ju då att jag inte kommer få äta Polly, Geisha och smågodis på väldigt länge. Insåg oxå att colan måste försvinna, den är ju lika söt i smaken den. Det gjorde faktiskt riktigt ont i mig, som att något dog för mig. Det låter kanske helt sjukt, men vi har ju hängt ihop så länge.
Offerkoftan... är den självvald??
På min förra arbetsplats jobbade två killar, eller snarare gubbar, som levde efter den kinesiska läran. De åt massa frukt och dadlar, drack te i konstiga koppar och tränade Tai Chi och sånt där.... Och var sådär lagom kloka och duktiga. En morgon, det var en söndag tror jag, satt vi i fikarummet och pratade innan det var dags att börja jobba. Jag hade inte hunnit äta någon frukost (sov för länge som vanligt) och på soffbordet låg bullar. Jag åt en. Sen sa jag något i stil med; Varför åt jag den?? Det var ju onödigt! Då sitter en av dessa gubbar bredvid mig, han ser på mig en stund och så säger han; Du har alltid ett val. (Denna kommentar var inte önskad före kl 7 en söndagmorgon)
Men det är ju den tragiska sanningen. Jag kan alltid sitta där och ångra mig, men det var ju jag som åt bullen, alldeles frivilligt. Och så är det ju faktiskt alltid här i livet. Vi gör våra val, och vi får leva med konsekvenserna av dessa val.
När tråkiga saker händer i våra liv, har vi oxå ett val. Vi kan välja vilken framtid vi vill ha. Ta ett våldtäktsoffer, hon har aldrig valt att bli våldtagen. Det är inte konstigt om hon drar på sig offerkoftan och tycker att livet har varit orättvist och därför kan hon bara sitta där och tycka synd om sig själv. Och det är synd om henne, väldigt synd. Men det val hon gör då, är att indirekt välja att inte få en bra framtid, hon väljer sig själv till ett offer. Istället kan hon välja att inte vara ett offer, och då välja att ta kontrollen över sin egen framtid. För hur sjukt det än må låta, så väljer vi hur vår omvärld ska påverka oss, vi väljer våra känslor.
Detta låter konstigt för att vara jag, jag brukar ju alltid vara bitter.... Life is a bitch, and then you die!! Ljuset i slutet av tunneln kan vara ett tåg!! Livet är en serie slag i mellangärdet, sen dör man!! Le och var glad, ty det kan inte bli värre, så jag log, och det blev värre...!
Aj aj aj
Kiropraktorn säger att jag inte får träna på ett tag. Men jag är inte bitter.
Matorgie...
I lördags var jag ute med Pernilla och åt på restaurang. Vi gick på Jensens. Har velat prova det stället sen de öppnade.... KÖTT!!!!
Väl där bestämde vi oss för att ta en sån där färdig 3-rätters meny.... Vi valde nachos, hamburgare och banana split...
Nachos-tallriken var ganska stor för att vara förrätt, men vi var hungriga så vi åt med god aptit, jag åt nästan upp min. Varmrätten kom direkt efter, nästan innan man hunnit äta upp förrätten... En enorm Hamburgare med hemgjorda pommes, mums!! Vi kämpade tappert men inte ens jag orkade äta upp allt. Pernilla hade dessutom jeans på sig som inte töjde sig efter magens ökande volym, jag hade dagen till ära valt tights så magen skulle få plats! (Min mage är ju redan ganska stor) Sen kom efterrätten... den var stor.... och vi åt och åt och åt.... Men vi orkade inte allt.
Vi lämnade restaurangen proppmätta och jag var ganska äcklad av mig själv. Men gott var det!!
En liten utmaning....
Gör så här:
1. Ta fram din mobil
2. Bläddra igenom din inkorg för sms
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et
4. Gör likadant på varje fråga
Mina svar:
1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Bara lite...
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Oj, jag har uppriktigt sagt inte sett ditt sms förens nu när jag skulle radera gamla sms.
3. Vilket sms blev du mest berörd av?
Nej ingen nyckel
4. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Nu är vi hemma igen, inlagd avd 5, hjärtsvikt andnöd o lågt blodtryck.
5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Nä
6. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Hej!
7. Vad vill du höra mest av allt?
En öl drucken.
8. Vad skulle du säga om du fick MVG i alla ämnen?
God morgon mamma jag har sovit hela natten.
9. Din romantiska replik?
Blev det något sagt med Pernilla?
10. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Jag längtar oxå
Fåfänga.... eller dumsnål???
Efter att ha levt med mitt hår i snart 30 år borde jag vid det här laget veta bättre.... Jag har nämligen ganska mycket röda pigment i mitt hår. Vilket gör den blonda färgen till något mellan orange och gult på mig. Men detta var ju silverblond. Efter första omgången var det orange. Men då var jag ännu lugn, för så blev det för svägerskan oxå, det var bara att ha i en till för då blidde det bra. Så jag hade i en till. Och det oranga försvann och ersattes av ljusgult med gult i botten.... Men det såg ganska ok ut.
Men inte blev jag nöjd inte, ville ha ännu blondare. Så igår, lördag, åker jag och köper ännu en blondering, denna gång inte silverblond. Men tänkte att det gör ju inget för jag har ju redan blekt det.... Har i färgen och det blir riktigt gult med oranga inslag. Ni vet samma färg som kiss när man druckit för lite typ.... Nice... Min bror och svägerska kommer och hälsar på och hennes lilla dotter (5 år) säger; du har gult hår!! Får sätta på keps och åka och köpa ännu en förpackning silverblond, och efter den blir håret ljusgult igen.
Så idag, söndag, inköper jag min femte förpackning hårfärg (silverblond) och är precis klar med den. Nu ser det inte så gult ut, men vissa partier ser lilatonade ut..... Detta kommer sluta med att jaf får raka av mig håret..
Så frågan är om jag inte hade tjänat på att gå till frisören och fått hjälp med en blekning.....
