Jag lessnar ur på Försäkringskassan
Varför ska det alltid strula med Försäkringskassan?? Och när man ska ringa och fixa problemen så får man stå i kö i en halvtimme, typ köplats 234 eller nått!!
Suck
Suck
Floskler
Idag när jag satt och funderade lite kom jag på att jag är ganska duktig på att säga saker utan att tänka efter före... Med andra ord är jag ofta väldigt osmidig.
Här kommer mina bästa:
Här om dagen var Benjamins pappa här för att lämna Benjamins fotbollskläder. Hans pappa stod och gullade med Albin, och Benjamin frågar du sin far om han vill ha en bebis. Han svarar att det vill han nog. Då kläcker jag ur mig följande; "då lär nog pappa skaffa sig en yngre tjej" (hans tjej är över 40). Pinsam tystnad uppstår konstigt nog...
I somras var jag och Jacob hemma hos min bror. Vi satt i hans trädgård och käkade paj med vaniljsås. Brorsans tjej kom förbi. Snacket gled in på bantning (jävligt ovanligt när det gäller mig, kan ha berott på äckelkänslor över mig själv för att jag just ätit en halv paj och en liter vaniljsås). Helt plötsligt kläcker jag ur mig till brorsans tjej: -Ska inte du hänga med oss på viktväktarna?? Smart, som att säga "du är rätt tjock".
När jag gick i högstadiet fanns en tjej i pararellklassen som var ganska kraftig. Hon var inte fet, bara jävligt bastant, med väldigt breda lår. Till historien hör att det var väldigt poppis att sitta med benen i kors just då, alla satt så och såg viktiga och häftiga ut. Denna lilla fadäs hände i omklädningsrummet efter gympan. Vi satt där på bänkarna och klädde på oss när denna stadiga tjej säger att hon har svårt att sitta med benen i kors. Då svarar jag: -Jag tror det är svårare ju tjockare lår man har...... Smart... (Hon blev anorektiker sen)
I högstadiet gick jag på en blinddate. Detta var inte så avancerat som det låter, en kompis kille skulle ta med en kompis och så skulle vi fyra gå på bio. Men jag var rätt förväntansfull, eftersom min kompis kille såg rätt bra ut och så. Men när jag fick se min date krossades mina drömmar... totalt. Han var ett huvud kortare, finnig, luktade svett och var väldigt ful. (Man ska kanske inte säga att någon är ful, men han var verkligen det) Dagen efter skulle jag återberätta min mardrömskväll i skolan. Vi satt i sofforna i uppehållsrummet, halva klassen var samlad typ. Jag säger: jag lovar, han var fulare än *****!! (***** var den fulaste killen i vår klass, vill inte säga hans namn) bara för att upptäcka att vederbörande sitter några platser bort i soffan.... Usch!
Här kommer mina bästa:
Här om dagen var Benjamins pappa här för att lämna Benjamins fotbollskläder. Hans pappa stod och gullade med Albin, och Benjamin frågar du sin far om han vill ha en bebis. Han svarar att det vill han nog. Då kläcker jag ur mig följande; "då lär nog pappa skaffa sig en yngre tjej" (hans tjej är över 40). Pinsam tystnad uppstår konstigt nog...
I somras var jag och Jacob hemma hos min bror. Vi satt i hans trädgård och käkade paj med vaniljsås. Brorsans tjej kom förbi. Snacket gled in på bantning (jävligt ovanligt när det gäller mig, kan ha berott på äckelkänslor över mig själv för att jag just ätit en halv paj och en liter vaniljsås). Helt plötsligt kläcker jag ur mig till brorsans tjej: -Ska inte du hänga med oss på viktväktarna?? Smart, som att säga "du är rätt tjock".
När jag gick i högstadiet fanns en tjej i pararellklassen som var ganska kraftig. Hon var inte fet, bara jävligt bastant, med väldigt breda lår. Till historien hör att det var väldigt poppis att sitta med benen i kors just då, alla satt så och såg viktiga och häftiga ut. Denna lilla fadäs hände i omklädningsrummet efter gympan. Vi satt där på bänkarna och klädde på oss när denna stadiga tjej säger att hon har svårt att sitta med benen i kors. Då svarar jag: -Jag tror det är svårare ju tjockare lår man har...... Smart... (Hon blev anorektiker sen)
I högstadiet gick jag på en blinddate. Detta var inte så avancerat som det låter, en kompis kille skulle ta med en kompis och så skulle vi fyra gå på bio. Men jag var rätt förväntansfull, eftersom min kompis kille såg rätt bra ut och så. Men när jag fick se min date krossades mina drömmar... totalt. Han var ett huvud kortare, finnig, luktade svett och var väldigt ful. (Man ska kanske inte säga att någon är ful, men han var verkligen det) Dagen efter skulle jag återberätta min mardrömskväll i skolan. Vi satt i sofforna i uppehållsrummet, halva klassen var samlad typ. Jag säger: jag lovar, han var fulare än *****!! (***** var den fulaste killen i vår klass, vill inte säga hans namn) bara för att upptäcka att vederbörande sitter några platser bort i soffan.... Usch!
Just ja, socker
Fjärde dagen utan godis är överlevd!!!!!!
Jag är mäkta stolt över mig själv!!!
Jag är mäkta stolt över mig själv!!!
Fotbollsmamma...
Idag hade Benjamin sin sista fotbollsträning för säsongen. Jag har varit ensam med barnen några dagar så jag var så där lagom munter och tömd på tålamod. Dessutom kom vi för sent, eftersom jag missat att träningen skulle börja en kvart tidigare. Så där kommer vi, helstirriga och flåsande, och alla mammor och pappor står där efter planens kanter och hejar på barnen. Det är tydligen bara jag som inte lärt mig alla barnens namn.
Benjamin placeras snart i mål och de andra ska skjuta på honom. Tränaren ställer sig bredvid Benjamin och talar om hur han ska göra. Vad gör min son - typ tvärtemot. "Här Benjamin stå lite framför målet", javisst svarar Benjamin och står precis mellan stolparna. "Ta bollen med händerna och kasta ut bollen åt sidan igen", javisst svarar Benjamin och sparkar ut bollen rakt fram istället för att ta den med händerna.....
Suck, tänker jag, fan va pinsam han är.... ganska snart inser jag att jag står och muttrar högt för mig själv, och en av papporna står och sneglar lite konstigt och ler....
Benjamin placeras snart i mål och de andra ska skjuta på honom. Tränaren ställer sig bredvid Benjamin och talar om hur han ska göra. Vad gör min son - typ tvärtemot. "Här Benjamin stå lite framför målet", javisst svarar Benjamin och står precis mellan stolparna. "Ta bollen med händerna och kasta ut bollen åt sidan igen", javisst svarar Benjamin och sparkar ut bollen rakt fram istället för att ta den med händerna.....
Suck, tänker jag, fan va pinsam han är.... ganska snart inser jag att jag står och muttrar högt för mig själv, och en av papporna står och sneglar lite konstigt och ler....
Efter en stund börjar Benjamin gnälla att killarna skjuter för hårt och för nära målet och är på väg att bryta ihop... gud va pinsamt tänker jag igen, och märker att jag står och säger men åh lite lätt irriterat.... Får fler blickar och leenden från tidigare nämnda pappa.
Börjar rastlöst vanka av och an efter plankanten, känner mig väldigt obekväm men måste röra på mig för att inte skämma ut mig ännu mer. För jag kan ju inte smälta in så där bra, och prata med någon det törs jag ju inte. Alla verkar känna varandra och står i såna där trevliga klungor och pratar... Precis som i skolan....
Appropå skolan... jag blev ju klassförälder, och dagen efter föräldramötet säger Benjamins fröken glatt att hon utsett mig till sammankallande klassförälder..... Jag ska alltså ringa runt till de andra klassföräldrarna och se till att det blir någonting av med allt..... yeah right....
Förlåt Benjamin för att jag är så ostabil.....
Godis idag???
Jag vill bara tala om för hela jävla världen att jag har inte ätit några som helst sötsaker idag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Just nu är jag lite stolt över mig själv, för jag har dessutom varit på mammabarn-gympa på friskis.
Heja mig!!!
Jag - en sockerberoende?
Jag har under en längre tid funderat på om jag är riktigt beroende av socker. Min relation till godis är minst sagt lite krävande, om inte rent ut sagt skrämmande. Hittade ett test på en hemsida, som jag gjorde. Resultatet skrämmer mig, jag behöver hjälp tror jag.
Äter du sötsaker i smyg när ingen annan är i närheten? Japp, så mycket jag kan, så ofta jag kan
Stoppar du ner godispåsar i något annat så att ingen kan se vad du bär omkring på? Det händer ganska ofta
Parkerar du bilen långt ifrån den plats du ska till för att kunna glufsa i dig ditt favoritgodis osedd? Nä, inte ännu, men jag skäms när jag handlar
Gömmer du karamellpapperen i annat skräp så att din partner inte kan se vad du ätit? Ja, usch, förlåt Jacob
Äter du upp barnens kakor och säger sedan att du inte vet vad som hänt med dem? Det händer, men det brukar vara godis, går inte att spara hemma hos oss inte
Går du till godisbutiken och köper enorma mängder godis samtidigt som du intalar dig att du "tjänar" på det? Ja, två Marabou 200 g för 25 kr..... mums
Har du någon gång ljugit om hur mycket sötsaker eller bröd du äter? Ja, ofta, ofta
Har du någonsin haft ett förråd av sötsaker? Ja, eller så handlar jag varje dag
Har du någon gång gömt ditt förråd för andra? Ja, det är MITT
Har du någon gång blivit arg om någon annan ätit upp ditt bröd eller dina sötsaker? Halvt hysterisk, i smyg
Har du någon gång gått en omväg bara för att kunna få tag i något sött att äta? Japp
Betraktar du dig själv som en alkoholist - lindrigt eller allvarligt? Ja, sockeralkis
Tänker du någonsin på socker som kärlek eller tröst? Drömmer om det
Kan du öppettiderna utantill för närmaste kiosk eller godisaffär? De flesta, mackarna har öppet dygnet runt
Anser du själv att du är beroende av socker? Ja, jag har ingen kontroll längre
Enligt RSB, Riksförbundet för sockerberoende, kännetecknas ett sockerberoende av toleransökning, kontrollförlust och fortsatt användande trots negativa konsekvenser, det vill säga samma symptom som nikotin- alkohol- eller drogberoende. (Det finns ju många som hävdar att man inte kan vara beroende av socker.)
Jag kommer ihåg när jag var runt 20, då mådde jag illa efter att ha ätit en snickers, oftast innan hela var slut. Idag kan jag äta en hel påse Polly (200g) plus en stor påse smågodis utan at må illa. Så toleransökning, japp. Sen har vi det där med kontrollförlust... Jag styr inte över mina egna ben i en affär, de bara går till hyllan direkt. Spelar ingen roll hur många argument jag har emot, godis blir det. Eller bullar och kakor. Eller kladdkaka, eller paj och vaniljsås. Eller baugette.....
Jag väger mer än jag någonsin har gjort (utan att vara gravid), inga kläder passar längre och jag vantrivs med mig själv. Ändå äter jag, nästan varje dag, eller det är varje dag, klarar kanske tre-fyra dagar i månaden utan... max. Jag kommer ha diabetes innan 30... typ.
De som råder säger att man ska äta regelbundet och fiberrikt och så... Men det resulterar ju bara i att jag äter otroliga mängder kalorier varje dag... mat och sötsaker.... Skulle väl behöva springa en mara varje dag för att kompensera intaget.
Jag är en sån som viker ner mig...
När jag startade denna blogg var tanken att den inte skulle vara alltför allvarlig. Men just nu känner jag mig lite less, rent av lite ledsen. Igår fick jag nämligen berättat för mig att jag är en sån som viker ner mig när saker och ting blir jobbiga.
Jag ser mig inte som en sån människa. Jag anser mig vara ganska stark, eller iaf inte vekare än de flesta. Jag är definitivt ingen supermänniska, jag tror jag blir ledsen som de flesta.
Till historien hör att jag är lite instabil i psyket. Detta är inte så illa som det låter, som de flesta så äter jag antidepp-medicin och har gjort så av och till i ganska många år nu. Men de senaste åren har jag mått väldigt bra. Har fått bra medicin, fått gå och prata lite och så har jag fått Albin. Så just nu har jag mest positivt omkring mig.
Ett orosmoln just nu är att jag lider av akut sömnbrist. Som de flesta småbarnsföräldrar gör. Jag har inte sovit mer än fyra timmar i sträck de senaste fyra månaderna. Om jag ska vara ärlig så har två timmar i sträck varit lyx senaste månaden. Jag försöker gå och lägga mig tidigt om kvällarna, men det är svårt eftersom det är så mycket man vill hinna göra när barnen väl har somnat. Bara få sitta i soffan i lugn och ro, få träna(är ju ganska fet), umgås med Jacob, kolla på tv, läsa bok, plocka undan, ta ett bad, måla naglarna, sitta vid datorn...listan kan göras lång.
Tröttheten har börjat ge konsekvenser nu (förutom att humöret sviktar), jag glömmer saker (ta min medicin tex), har huvudvärk, har svårt att ta in och förstå saker, svårt att ta sig ur sängen, svårt att köra bil(vinglar), går in i dörrposter, svårt med balansen. Många gånger märker man att kroppen stänger av för att orka. Igår glömde jag bort att äta. Åt mat första gången 21.15. Tur att det finns kaffe!
JAg har superdåligt samvete pga att jag inte hinner med att umgås med Benjamin. Det är knappt vi får en stund över för att göra hans läxa. Det märks så tydligt att han saknar mig och känner sig undanskuffad ibland. Samtidigt är han helgo med Albin och hjälper mig jättemycket. En morgon var han uppe själv med Albin en stund medan jag sov en halvtimme. Han är jätteduktig.
JAg är ju mammaledig om dagarna. Det är en lyx att få umgås med Albin på heltid men det är ju ganska slitsamt oxå. Dessutom har jag ett hem att sköta. För jag är den klassiska kvinnan, det känns ju som jag är ju hemma hela dagarna, så det är ju klart jag ska städa och laga mat och sånt. Stressar upp mig själv många gånger. Ibland kan det vara lite jobbigt när vi ska ha främmande och jag ska laga mat och passa barn samtidigt, under tidspress. Men det går, och jag försöker att hålla humöret uppe så gott det går.
Hur som helst så tycker jag inte att jag viker ner mig, för jag fortsätter, jag går upp varje morgon och tar mig igenom ännu en dag, om och om igen. Jag vet att livet är så här, jag bara måste få gnälla lite ibland.
Jag ser mig inte som en sån människa. Jag anser mig vara ganska stark, eller iaf inte vekare än de flesta. Jag är definitivt ingen supermänniska, jag tror jag blir ledsen som de flesta.
Till historien hör att jag är lite instabil i psyket. Detta är inte så illa som det låter, som de flesta så äter jag antidepp-medicin och har gjort så av och till i ganska många år nu. Men de senaste åren har jag mått väldigt bra. Har fått bra medicin, fått gå och prata lite och så har jag fått Albin. Så just nu har jag mest positivt omkring mig.
Ett orosmoln just nu är att jag lider av akut sömnbrist. Som de flesta småbarnsföräldrar gör. Jag har inte sovit mer än fyra timmar i sträck de senaste fyra månaderna. Om jag ska vara ärlig så har två timmar i sträck varit lyx senaste månaden. Jag försöker gå och lägga mig tidigt om kvällarna, men det är svårt eftersom det är så mycket man vill hinna göra när barnen väl har somnat. Bara få sitta i soffan i lugn och ro, få träna(är ju ganska fet), umgås med Jacob, kolla på tv, läsa bok, plocka undan, ta ett bad, måla naglarna, sitta vid datorn...listan kan göras lång.
Tröttheten har börjat ge konsekvenser nu (förutom att humöret sviktar), jag glömmer saker (ta min medicin tex), har huvudvärk, har svårt att ta in och förstå saker, svårt att ta sig ur sängen, svårt att köra bil(vinglar), går in i dörrposter, svårt med balansen. Många gånger märker man att kroppen stänger av för att orka. Igår glömde jag bort att äta. Åt mat första gången 21.15. Tur att det finns kaffe!
JAg har superdåligt samvete pga att jag inte hinner med att umgås med Benjamin. Det är knappt vi får en stund över för att göra hans läxa. Det märks så tydligt att han saknar mig och känner sig undanskuffad ibland. Samtidigt är han helgo med Albin och hjälper mig jättemycket. En morgon var han uppe själv med Albin en stund medan jag sov en halvtimme. Han är jätteduktig.
JAg är ju mammaledig om dagarna. Det är en lyx att få umgås med Albin på heltid men det är ju ganska slitsamt oxå. Dessutom har jag ett hem att sköta. För jag är den klassiska kvinnan, det känns ju som jag är ju hemma hela dagarna, så det är ju klart jag ska städa och laga mat och sånt. Stressar upp mig själv många gånger. Ibland kan det vara lite jobbigt när vi ska ha främmande och jag ska laga mat och passa barn samtidigt, under tidspress. Men det går, och jag försöker att hålla humöret uppe så gott det går.
Hur som helst så tycker jag inte att jag viker ner mig, för jag fortsätter, jag går upp varje morgon och tar mig igenom ännu en dag, om och om igen. Jag vet att livet är så här, jag bara måste få gnälla lite ibland.
Fick lite kritik om senaste inlägget...
Det var inte min mening att få det att låta som Jacob bara är oseriös. För det är han ju inte. Jacob har oxå en seriös sida. Han är väldigt smart och skärpt. Det finns ingen som är bättre på att lyssna och hjälpa en när man har problem. HAn är min bästa vän i livet, och är en god vän till många fler.
Jag är otroligt stolt över Jacob. Han har utvecklats mycket karriärmässigt under våra år tillsammans. Idag jobbar han som analytiker och är väldigt duktig på det han gör. (Dessutom tjänar han bra...)
Jacob har ett brinnande intresse för F1 (Formel 1) och kan nog allt om ämnet, hans favorit är Ronnie Peterson. Jacob är otroligt skicklig på att köra bil (det kan ha med hans intresse för F1 att göra).
Jacob är en suverän människa på många andra sätt, han är en bra far, han älskar att tvätta, han är en social begåvning. Så att leva med honom är som sagt för det mesta bara bra. Och roligt.
Puss på dig Jacob
Jag är otroligt stolt över Jacob. Han har utvecklats mycket karriärmässigt under våra år tillsammans. Idag jobbar han som analytiker och är väldigt duktig på det han gör. (Dessutom tjänar han bra...)
Jacob har ett brinnande intresse för F1 (Formel 1) och kan nog allt om ämnet, hans favorit är Ronnie Peterson. Jacob är otroligt skicklig på att köra bil (det kan ha med hans intresse för F1 att göra).
Jacob är en suverän människa på många andra sätt, han är en bra far, han älskar att tvätta, han är en social begåvning. Så att leva med honom är som sagt för det mesta bara bra. Och roligt.
Puss på dig Jacob
Jag har en sambo....
Jag är sammanboende, det är väl ganska klargjort redan. Han heter Jacob. Han är 31 år i år. Jacob är en ganska så speciell människa. Det var därför jag blev kär i honom för en massa år sedan. Och jag blev inte bara kär, utan jag blev helt galet tokförälskad!
Jag kan dra klyschan "Jag har aldrig känt så här" och verkligen mena det. För det jag känner för denna man (pojke) är unikt. Vi har varit ett par i fyra år och sju månader snart, och jag känner fortfarande pirr i magen när han kommer gående över parkeringen här hemma. Jag blir mjuk i knäna när han pussar mig och jag tycker fortfarande att han är sexigast av alla...
Jag har haft seriösa förhållanden tidigare, men det här är första gången jag verkligen är mig själv helt och fullt. Jag behöver inte dölja något av mig själv. Inte hur jag ser ut, inte vad jag tänker och tycker. Det är inte ens pinsamt att gå på toaletten, fast han är i samma rum! Och det är så skönt att bara kunna slappna av.
Vi har inte haft det lätt under dessa år vill jag lova. Att lära känna en annan människa är inte alltid lätt. Och vi har haft motgångar som inte har haft med oss att göra egentligen. Men vi har kämpat på, och här är vi nu, med en liten son tillsammans. Och vi är lyckliga, iaf är jag det. Men hur som helst så tänkte jag berätta lite hur det är att leva med Jacob.
En av Jacobs lite lustiga sidor är att han tycker om att ställa konstiga frågor. Detta var ett drag jag blev kär i faktiskt, han mailade frågeformulär med frågor som; tycker du mest om gröna eller röda äpplen, hade du vandrande pinnar när du var liten och liknande dumma frågor. Detta fick mig att skratta gott. De dumma frågorna förekommer ännu, men har en annan karaktär idag. Tex brukar han fråga om jag har bajsat idag och isf var var det skönt? Eller så kan han fråga om jag är sur (tillslut blir man det för att han frågar så mycket). Men en sak ska han ha cred för, han frågar varje dag om hur jag mår!!
Jacob lider dessutom av en lättare form av Tourettes. Han kan få för sig att skrika okvädesord helt plötsligt, eller helt enkelt bara sätta igång att göra de mest konstiga ljud och läten, högt. Han säger könsord ganska ofta, vid de mest oväntade tillfällen. Detta är roande, och ibland lite pinsamt för mig som kan vara lite stiff ibland. Jacob tycker dessutom det är otroligt roligt att säga saker (högt) som "skulle inte du köpa pevaryl (mot svamp i ni vet var)" när man är på apoteket. Eller när HAN har släppt en skit kan han högt och ljudligt säga "men Linda, fy fan va det luktar". Detta kan vara något pinsamt, men jag börjar bli van.
Jacob har ett ganska lättsamt sätt att se på livet. Alla tråkiga saker som händer (med andra) förvandlas snart till något man kan skratta åt. Detta är för det mesta bra, men det händer att han går lite över gränsen. Jacob driver med människor i sin närhet mest hela tiden. Men det är sån han är, gotta love him! Jacob lider oxå av en släng av hypokondri. Han är nog den ende här i världen som har haft ALS och blivit frisk igen.... Han har oxå haft ledgångsreumatism, hjärntumör, MS osv osv. Men män och deras förkylningar....
Jacob är en kille som har barnasinnet i behåll. det är positivt för det mesta. (Jag brukar säga att jag har tre barn, istället för två) Detta kan dock leda till att han uppfattas lida av någon bokstavskombination ibland, eftersom han har lika svårt att vara still som de flesta 5-åringar har! Det är ganska vanligt att Jacob skuttar omkring hemma och vill att man ska titta på honom. Han dansar och sjunger och showar, oftast vill han att jag ska vara med... Till och med Benjamin blir trött på honom ibland. Fördelen med det starka barnasinnet är att han är guld med barn. Ta bara på semesrern i somras, då skulle han visa Benjamin hur han brukade sladda med cykeln som liten. På en liten barncykel, det var något roande att se..
Jag kan dra klyschan "Jag har aldrig känt så här" och verkligen mena det. För det jag känner för denna man (pojke) är unikt. Vi har varit ett par i fyra år och sju månader snart, och jag känner fortfarande pirr i magen när han kommer gående över parkeringen här hemma. Jag blir mjuk i knäna när han pussar mig och jag tycker fortfarande att han är sexigast av alla...
Jag har haft seriösa förhållanden tidigare, men det här är första gången jag verkligen är mig själv helt och fullt. Jag behöver inte dölja något av mig själv. Inte hur jag ser ut, inte vad jag tänker och tycker. Det är inte ens pinsamt att gå på toaletten, fast han är i samma rum! Och det är så skönt att bara kunna slappna av.
Vi har inte haft det lätt under dessa år vill jag lova. Att lära känna en annan människa är inte alltid lätt. Och vi har haft motgångar som inte har haft med oss att göra egentligen. Men vi har kämpat på, och här är vi nu, med en liten son tillsammans. Och vi är lyckliga, iaf är jag det. Men hur som helst så tänkte jag berätta lite hur det är att leva med Jacob.
En av Jacobs lite lustiga sidor är att han tycker om att ställa konstiga frågor. Detta var ett drag jag blev kär i faktiskt, han mailade frågeformulär med frågor som; tycker du mest om gröna eller röda äpplen, hade du vandrande pinnar när du var liten och liknande dumma frågor. Detta fick mig att skratta gott. De dumma frågorna förekommer ännu, men har en annan karaktär idag. Tex brukar han fråga om jag har bajsat idag och isf var var det skönt? Eller så kan han fråga om jag är sur (tillslut blir man det för att han frågar så mycket). Men en sak ska han ha cred för, han frågar varje dag om hur jag mår!!
Jacob lider dessutom av en lättare form av Tourettes. Han kan få för sig att skrika okvädesord helt plötsligt, eller helt enkelt bara sätta igång att göra de mest konstiga ljud och läten, högt. Han säger könsord ganska ofta, vid de mest oväntade tillfällen. Detta är roande, och ibland lite pinsamt för mig som kan vara lite stiff ibland. Jacob tycker dessutom det är otroligt roligt att säga saker (högt) som "skulle inte du köpa pevaryl (mot svamp i ni vet var)" när man är på apoteket. Eller när HAN har släppt en skit kan han högt och ljudligt säga "men Linda, fy fan va det luktar". Detta kan vara något pinsamt, men jag börjar bli van.
Jacob har ett ganska lättsamt sätt att se på livet. Alla tråkiga saker som händer (med andra) förvandlas snart till något man kan skratta åt. Detta är för det mesta bra, men det händer att han går lite över gränsen. Jacob driver med människor i sin närhet mest hela tiden. Men det är sån han är, gotta love him! Jacob lider oxå av en släng av hypokondri. Han är nog den ende här i världen som har haft ALS och blivit frisk igen.... Han har oxå haft ledgångsreumatism, hjärntumör, MS osv osv. Men män och deras förkylningar....
Jacob är en kille som har barnasinnet i behåll. det är positivt för det mesta. (Jag brukar säga att jag har tre barn, istället för två) Detta kan dock leda till att han uppfattas lida av någon bokstavskombination ibland, eftersom han har lika svårt att vara still som de flesta 5-åringar har! Det är ganska vanligt att Jacob skuttar omkring hemma och vill att man ska titta på honom. Han dansar och sjunger och showar, oftast vill han att jag ska vara med... Till och med Benjamin blir trött på honom ibland. Fördelen med det starka barnasinnet är att han är guld med barn. Ta bara på semesrern i somras, då skulle han visa Benjamin hur han brukade sladda med cykeln som liten. På en liten barncykel, det var något roande att se..
Samanfattningsvis kan jag säga följande om Jacob; livet tillsammans med honom är oftast lätt och smidigt, ofta pinsamt och bara ibland otroligt jobbigt och smärtsamt. Det jobbigaste är nog att vara tjurig på honom när han håller på med sina påhitt, men han måste uppfostras som alla andra trotsiga femåringar. Men att hålla masken kräver rätt mycket kontroll, oftast vill jag bara gapskratta...
Here we go again....
Idag har jag varit på föräldramöte i Benjamins skola... Ännu en gång har jag förnedrat mig själv å det grövsta...
För det blev ju på samma vis denna gång, kommer dit och känner ingen. Fast denna gång var jag alldeles ensam, inga barn med. Försöker smyga in lite försiktigt med planen att hamna längst bak där jag syns så lite som möjligt. Men redan i dörren möts jag av en fröken som säger åt mig att gå in och ta fika, kolla på bilder och träffa de andra föräldrarna.... Usch!!! Jag tar kaffe och smyger ner i ett av hörnen av klassrummet för att dricka det. Bläddrar upptaget i mina papper. Försöker verkligen att inte synas. Ganska snart kommer två föräldrar och sätter sig bredvid och det är dags för sån där pinsam tystnad...
Efter en stund går vi in i Benjamins klassrum för att börja. Gissa vad som händer, hans fröken tycker vi ska presentera oss.... Hej och hå, så j-vla pinsamt; Linda heter jag och jag är Benjamins mamma..... Alla titta på mig!!
Som om inte detta ska räcka! Jag blir dessutom klassförälder!! Jag klassförälder, kan inte tänka mig en sämre kombination.... HU, nu är det över för denna gång i alla fall!
För det blev ju på samma vis denna gång, kommer dit och känner ingen. Fast denna gång var jag alldeles ensam, inga barn med. Försöker smyga in lite försiktigt med planen att hamna längst bak där jag syns så lite som möjligt. Men redan i dörren möts jag av en fröken som säger åt mig att gå in och ta fika, kolla på bilder och träffa de andra föräldrarna.... Usch!!! Jag tar kaffe och smyger ner i ett av hörnen av klassrummet för att dricka det. Bläddrar upptaget i mina papper. Försöker verkligen att inte synas. Ganska snart kommer två föräldrar och sätter sig bredvid och det är dags för sån där pinsam tystnad...
Efter en stund går vi in i Benjamins klassrum för att börja. Gissa vad som händer, hans fröken tycker vi ska presentera oss.... Hej och hå, så j-vla pinsamt; Linda heter jag och jag är Benjamins mamma..... Alla titta på mig!!
Som om inte detta ska räcka! Jag blir dessutom klassförälder!! Jag klassförälder, kan inte tänka mig en sämre kombination.... HU, nu är det över för denna gång i alla fall!
Min familj
Detta är min familj, mina fina pojkar. Ja, livet är inte lätt för mig som ensam tjej....
Min gubbe heter Jacob(31 år), äldsta grabben heter Benjamin(7 år) och lillplutten heter Albin(snart 3 månader). Benjamin har jag sen ett tidigare förhållande, men Jacob är lika mycket pappa till honom som till Albin. Så Jacob har fått träna på faderskapet i några år innan det blev skarpt läge.....
Min gubbe heter Jacob(31 år), äldsta grabben heter Benjamin(7 år) och lillplutten heter Albin(snart 3 månader). Benjamin har jag sen ett tidigare förhållande, men Jacob är lika mycket pappa till honom som till Albin. Så Jacob har fått träna på faderskapet i några år innan det blev skarpt läge.....
Dessa tre pojkar ser till att mina dagar är fyllda med både skratt, gråt och ilska... Kan lova att det inte är lätt att vara ensam tjej ibland, allra helst de dagar då Jacob och Benjamin har säga fula ord-dagar. (Vi har märkt att det inte är lika spännande med fula ord om man får säga dem ibland) De har också dagar då de springer runt och snackar snoppar och andra såna där macho-kill-grejer...
Men för det mesta tar de väl hand om mig. Benjamin är en riktig gentleman, håller upp dörrar och ger komplimanger och liknande. Jacob är snäll och omtänksam och finns alltid där för mig när jag behöver det. Albin är ett litet charmtroll som ler nästan all vaken tid. Så mina dagar är fyllda med så mycket kärlek att jag skulle kunna drunkna i den.
Jag älskar er pojkar!!
En stark människa..
Det finns en tjej, eller snarare kvinna, som jag känner. Hon är en underbar människa som besitter en styrka som strålar så stark runt henne men som jag inte tror hon själv är medveten om. Jag tror hon anser sig vara en feg och svag människa många gånger. Tänkte jag skulle berätta lite om henne...
Hon är lite yngre än jag, men är på många sätt äldre än jag ändå. Livet har varit hårt mot henne och det har gett henne ett lugn och en mognad som jag träffat hos få. Hon är otroligt söt och har långt vackert hår. Hon har lätt till skratt och har humor mitt i allt mörker. Hon är en underbar mamma. Här om kvällen åkte jag dit, hon var ledsen och upprörd den kvällen. När jag kommer dit håller hon och barnen på och står på händer i hallen. Allt för att de inte ska märka att mamma är ledsen. Hon skrattar och busar som att inget har hänt, trots att hon just polisanmält sin fd man för ofredande.
Hon har som sagt två små barn (som är alldeles underbara) som hon har fått uppfostra i princip helt själv eftersom deras pappa är helt dum i huvudet. Hon var ung när hon blev mamma, bara 20 år gammal. Först kom en liten tjej, och inte långt efter fick hon en liten pojke (det skiljer bara lite mer än 1 ½ år mellan barnen). Pappan till barnen har utsatt henne för terror nästan från början och hon var på väg bort från honom redan under första graviditeten. Men som alla misshandlade kvinnor stannade hon kvar och fann sig i en vardag fylld av ångest. För misshandel var (och är) det, psykiskt.
Men hon lämnade honom till slut. Hon tog sig därifrån, hon ordnade sig ett nytt hem för sig och sina barn. Hon jobbar och sliter för att få sin vardag att gå runt, och hon klarar det. Hela tiden håller hennes fd man på och trakasserar henne. Hon får höra de mest grova ord och anklagelser titt som tätt. Men hon finner sig, för att få vardagen att gå runt. Medan rädslan och ångesten bara växer inom henne. Allt för att barnen inte ska märka något. För att de ska må bra.
Den fd mannen använder barnen för att komma åt henne. Hon måste gå med på hans nycker annars får hon inte sina barn. Han säger till äldsta dottern, som är 5 år snart, att mamma inte vill ha henne... Han sviker löften om när barnen ska lämnas åter till henne. Han slänger ut henne när hon ska hämta barnen. Han säger hon är en h-ra, f-tta, att hon ljuger, att alla hatar henne. Att det är henne det är fel på, inte honom. han hotar med massa saker, tex att han ska se till att hon får sparken om hon inte gör som han säger. Han ringer varje dag, många många gånger och skickar sms. Om hon inte svarar ringer han hennes mamma eller andra för att få tag på henne. Han anklagar henne för att vara en dålig mamma.
Nu har hon träffat en ny kille, de är jättekära... Och nu är det värre än någonsin, nu när hon verkligen borde få vara lycklig. Nu ringer exmaken till den nya killen, kommer och bankar på och skriker och härjar. Hävdar att hon lurar honom, att hon är "otrogen", att han bara vill bevisa att hon ljuger och bedrar.
Men hon står stark trots allt detta, som en amasonkvinna. Hon är inte förbittrad, hon är ödmjuk och omtänksam, glad och kärleksfull. Fast det måste storma inom henne. Detta är så otroligt. så imponerande. Jag beundrar denna kvinna, och önskar att hon snart ska få ro. Hoppas denna anmälan ska leda till ett besökförbud så hon kan få vara ifred och njuta av livet. För det är hon värd.
Hon är lite yngre än jag, men är på många sätt äldre än jag ändå. Livet har varit hårt mot henne och det har gett henne ett lugn och en mognad som jag träffat hos få. Hon är otroligt söt och har långt vackert hår. Hon har lätt till skratt och har humor mitt i allt mörker. Hon är en underbar mamma. Här om kvällen åkte jag dit, hon var ledsen och upprörd den kvällen. När jag kommer dit håller hon och barnen på och står på händer i hallen. Allt för att de inte ska märka att mamma är ledsen. Hon skrattar och busar som att inget har hänt, trots att hon just polisanmält sin fd man för ofredande.
Hon har som sagt två små barn (som är alldeles underbara) som hon har fått uppfostra i princip helt själv eftersom deras pappa är helt dum i huvudet. Hon var ung när hon blev mamma, bara 20 år gammal. Först kom en liten tjej, och inte långt efter fick hon en liten pojke (det skiljer bara lite mer än 1 ½ år mellan barnen). Pappan till barnen har utsatt henne för terror nästan från början och hon var på väg bort från honom redan under första graviditeten. Men som alla misshandlade kvinnor stannade hon kvar och fann sig i en vardag fylld av ångest. För misshandel var (och är) det, psykiskt.
Men hon lämnade honom till slut. Hon tog sig därifrån, hon ordnade sig ett nytt hem för sig och sina barn. Hon jobbar och sliter för att få sin vardag att gå runt, och hon klarar det. Hela tiden håller hennes fd man på och trakasserar henne. Hon får höra de mest grova ord och anklagelser titt som tätt. Men hon finner sig, för att få vardagen att gå runt. Medan rädslan och ångesten bara växer inom henne. Allt för att barnen inte ska märka något. För att de ska må bra.
Den fd mannen använder barnen för att komma åt henne. Hon måste gå med på hans nycker annars får hon inte sina barn. Han säger till äldsta dottern, som är 5 år snart, att mamma inte vill ha henne... Han sviker löften om när barnen ska lämnas åter till henne. Han slänger ut henne när hon ska hämta barnen. Han säger hon är en h-ra, f-tta, att hon ljuger, att alla hatar henne. Att det är henne det är fel på, inte honom. han hotar med massa saker, tex att han ska se till att hon får sparken om hon inte gör som han säger. Han ringer varje dag, många många gånger och skickar sms. Om hon inte svarar ringer han hennes mamma eller andra för att få tag på henne. Han anklagar henne för att vara en dålig mamma.
Nu har hon träffat en ny kille, de är jättekära... Och nu är det värre än någonsin, nu när hon verkligen borde få vara lycklig. Nu ringer exmaken till den nya killen, kommer och bankar på och skriker och härjar. Hävdar att hon lurar honom, att hon är "otrogen", att han bara vill bevisa att hon ljuger och bedrar.
Men hon står stark trots allt detta, som en amasonkvinna. Hon är inte förbittrad, hon är ödmjuk och omtänksam, glad och kärleksfull. Fast det måste storma inom henne. Detta är så otroligt. så imponerande. Jag beundrar denna kvinna, och önskar att hon snart ska få ro. Hoppas denna anmälan ska leda till ett besökförbud så hon kan få vara ifred och njuta av livet. För det är hon värd.
Hoppsan!!
Förlåt mig älskling.... Men jag har köttfärs i huvudet just nu...
Självklart har vi varit förlovade i fyra år. Inte tre, och inte fem, utan fyra!
Detta är ju bara ännu ett exempel på att jag är riktigt virrig....
Självklart har vi varit förlovade i fyra år. Inte tre, och inte fem, utan fyra!
Detta är ju bara ännu ett exempel på att jag är riktigt virrig....
Jag i samhället
Jag har en förmåga att försätta mig i jobbiga situationer. Eller som jag gärna vill tro, jag har en jävla otur och alla är emot mig.... Inge paranoid nej nej... Men jag får nog lov att inse att det mesta beror på att jag är:
1: Lat
2: glömsk
3: förvirrad
4: slarvig
Jag lever efter devisen att allt ordnar sig och att allt kan vänta till imorron. Detta har ställt till det ibland, för imorron blir ofta en vecka senare eller så. Vilket kan leda till att det blir försent. Vilket leder till att allt blir extra krångligt. Men allt ordnar sig, för det gör det faktiskt. Men det blir femtio gånger jobbigare. Men det vanligaste som händer är att jag tänker på morgonen att jag gör det senare, och glömmer bort det. Sen är det nästa dag, och samma sak händer igen.
Jacob håller på att få psykbryt på mig. På ett sätt så förstår jag honom, samtidigt som det är jobbigt att få bannor för att jag är som jag är. För jag är sån, jag skriver upp saker. I min kalender, på lappar, inköpslistor, i mobilen, you name it! Sen glömmer jag kolla kalendern, eller glömmer inköpslistan hemma....
Ett exempel, som är riktigt hemskt, är vår förlovningsdag.... I år har vi varit förlovade i 3 år. Jag har uppvaktat Jacob denna dag... 0 gånger. Har glömt varje år.... Förra året kom han hem på kvällen med ett kilo Polly (mitt favvogodis) och en orkidee.... Jag frågade varför?? Pinsamt, lovade att jag inte skulle glömma igen.....
I år ringde han hem och sa att jag och alla barn skulle komma till hans jobb på sommarfika. Han hämtade oss och släppte av mig på Feelgood och gav mig ett kuvert. I det låg en femhundring med ett hjärta där det stod datum och våra namn.... Fy fan va pinsamt... jag ville bara dö... Jag fick massage, han tog hand om Benjamin och Albin (som bara var tre veckor då). (Ja, han är helt underbar ibland)
Till vardags är det mest små saker jag glömmer, tex soppåsen (fast den står i dörröppningen), köpa det Jacob ringde och påminde mig om, ringa upp folk jag lovat det och liknande. Jag vil gärna tro att detta kan vara lite gulligt, men förstår att det är mest påfrestande.... Fast inte för mig för jag har ju glömt det snart...
1: Lat
2: glömsk
3: förvirrad
4: slarvig
Jag lever efter devisen att allt ordnar sig och att allt kan vänta till imorron. Detta har ställt till det ibland, för imorron blir ofta en vecka senare eller så. Vilket kan leda till att det blir försent. Vilket leder till att allt blir extra krångligt. Men allt ordnar sig, för det gör det faktiskt. Men det blir femtio gånger jobbigare. Men det vanligaste som händer är att jag tänker på morgonen att jag gör det senare, och glömmer bort det. Sen är det nästa dag, och samma sak händer igen.
Jacob håller på att få psykbryt på mig. På ett sätt så förstår jag honom, samtidigt som det är jobbigt att få bannor för att jag är som jag är. För jag är sån, jag skriver upp saker. I min kalender, på lappar, inköpslistor, i mobilen, you name it! Sen glömmer jag kolla kalendern, eller glömmer inköpslistan hemma....
Ett exempel, som är riktigt hemskt, är vår förlovningsdag.... I år har vi varit förlovade i 3 år. Jag har uppvaktat Jacob denna dag... 0 gånger. Har glömt varje år.... Förra året kom han hem på kvällen med ett kilo Polly (mitt favvogodis) och en orkidee.... Jag frågade varför?? Pinsamt, lovade att jag inte skulle glömma igen.....
I år ringde han hem och sa att jag och alla barn skulle komma till hans jobb på sommarfika. Han hämtade oss och släppte av mig på Feelgood och gav mig ett kuvert. I det låg en femhundring med ett hjärta där det stod datum och våra namn.... Fy fan va pinsamt... jag ville bara dö... Jag fick massage, han tog hand om Benjamin och Albin (som bara var tre veckor då). (Ja, han är helt underbar ibland)
Till vardags är det mest små saker jag glömmer, tex soppåsen (fast den står i dörröppningen), köpa det Jacob ringde och påminde mig om, ringa upp folk jag lovat det och liknande. Jag vil gärna tro att detta kan vara lite gulligt, men förstår att det är mest påfrestande.... Fast inte för mig för jag har ju glömt det snart...
