Linda Labil

Idag hade Benjamin sin sista fotbollsträning för säsongen. Jag har varit ensam med barnen några dagar så jag var så där lagom munter och tömd på tålamod. Dessutom kom vi för sent, eftersom jag missat att träningen skulle börja en kvart tidigare. Så där kommer vi, helstirriga och flåsande, och alla mammor och pappor står där efter planens kanter och hejar på barnen. Det är tydligen bara jag som inte lärt mig alla barnens namn.

Benjamin placeras snart i mål och de andra ska skjuta på honom. Tränaren ställer sig bredvid Benjamin och talar om hur han ska göra. Vad gör min son - typ  tvärtemot. "Här Benjamin stå lite framför målet", javisst svarar Benjamin och står precis mellan stolparna. "Ta bollen med händerna och kasta ut bollen åt sidan igen", javisst svarar Benjamin och sparkar ut bollen rakt fram istället för att ta den med händerna.....

Suck, tänker jag, fan va pinsam han är.... ganska snart inser jag att jag står och muttrar högt för mig själv, och en av papporna står och sneglar lite konstigt och ler....

Efter en stund börjar Benjamin gnälla att killarna skjuter för hårt och för nära målet och är på väg att bryta ihop... gud va pinsamt tänker jag igen, och märker att jag står och säger men åh lite lätt irriterat.... Får fler blickar och leenden från tidigare nämnda pappa.

Börjar rastlöst vanka av och an efter plankanten, känner mig väldigt obekväm men måste röra på mig för att inte skämma ut mig ännu mer. För jag kan ju inte smälta in så där bra, och prata med någon det törs jag ju inte. Alla verkar känna varandra och står i såna där trevliga klungor och pratar... Precis som i skolan....

Appropå skolan... jag blev ju klassförälder, och dagen efter föräldramötet säger Benjamins fröken glatt att hon utsett mig till sammankallande klassförälder..... Jag ska alltså ringa runt till de andra klassföräldrarna och se till att det blir någonting av med allt..... yeah right....

Förlåt Benjamin för att jag är så ostabil.....