Kanske är dags att kamma sig.. och skriva
Idagsläget går jag en utbildning via jobbet. Är inne på typ 27:e veckan. Det mest positiva med det är att jag har gått ner i vikt. Nej skämt åsido, det har varit väldigt roligt, utmanande och lärorikt. Sen att det under 12 veckor var ungefär 6 timmar schemalagd träning var en ruggig bonus. Utbildningen har fått mig att syna mig och min omgivning i sömmarna. Och det har varit intressant jobbigt och roligt. Fan så man är, fan så vi är, vi människor.
Jag känner själv att jag låter deppig, men jag är bara lite trött. Denna vecka har varit tung, med massor av plugg och Albin som tyckt det varit kul att väcka mig ca tre gånger per natt. så jag kanske ska skriva mer en annan dag när jag är på topp.
hej så länge
Jag hatar Seko
NEJ!!!
De började med att slarva bort min ansökan. Fick fylla i en ny, tre månader senare när detta uppdagades. Missade tre månaders medlemskap, vilket innebär att jag måste vara medlem i ett år för att få stämpla. Suck. Inte nog med det, efter ytterligare några månader ringde de upp, då saknades mitt övergångsbevis.... Det var bortslarvat.... Suck igen. Men nu var väl allt frid och fröjd??
NEJ!!
När jag sedan blev arbetslös efter ett år, då visade det sig att ag inte ens var medlem i a-kassan! Men det löste sig efter många samtal, hårda ord och tårar. Allt frid och fröjd nu då??
NEJ!!
När jag börjar jobba tre månader senare ringer jag Seko för att meddela detta, samt uppger min nya inkomst. Men av någon outgrundlig anledning blir det fel ändå. Jag är registrerad som arbetslös i fem månader till.... Vilket innebar att jag inte betaldade den förhöjda a-kasseavgiften, för det behöver man tydligen inte som arbetslös. Så jag blev skyldig pengar...?
Ska betala detta, men det dröjer lite för då föds Albin mitt i allt. Så det hinner dimpa ner ännu en faktura, på ett annat högre belopp. Ringer upp Seko, kommer överrens med kvinnan där om en avbetalning på tre gånger. När jag betalat in två gånger kommer en ny faktura på samma belopp. Inom en vecka dimper ännu en faktura ner i brevlådan på ett nytt högre belopp. Ringer upp igen.... Hon i luren förstår ingenting av det som hon ser på datorn. Ärendet skickas vidare till någon annan. Jag ska inte betala förrän jag blivit uppringd om aktuellt belopp. Väntar....
Det kommer efter ett tag en ny faktura, på ett nytt belopp....???? Väntar fortfarnade på en förklaring. Det kommer en till faktura.... Väntar....
Sen dimper det ner ett brev där det står att jag ska uteskutas ur a-kassan pga bristande betalnng! Jacob ringer och skriker, jag kommer in genom dörren precis då, och han var mäkta förbannad. Tanten ringer upp mig dagen efter, har en massa dåliga argument för allt jag försöker säga. Men inte hon heller ger mig en förklaring vad den större skulden kommer av. Jag sa upp mitt medlemskap, där och då.
Vad krävs egentligen av mig som medlem i ett fackförbund?? Det är tydligt att jag själv bör kontrollera och räkna ut min medlemsavgift, annars kan det bli fel. Och tydligen är det klokast att ringa en gång i månaden för att fråga om de har fått in rätt betalning. Och det är nog bäst att ringa många gånger om ev förändringar för det verkar vara svårt att registrera rätt i datasystemet. Sen bör jag nog ringa några extra gånger för att kolla läget. Men det är lugnt, jag menar jag har ju inget annat för mig.....
Viktväktarna..
Och jag har botat mitt sockerberoende!! Kom på det absolut bästa sättet alla tider! Jag bytte ett beroende mot ett annat helt enkelt.... Nämligen snus, fast Jacob är väl inte allför glad över det. Men jag tror nog att han njuter lite i smyg över att han slipper ha en så tung klump bredvid sig i sängen.
Hur som helst så närmar sig min 30-årsdag med stormsteg, och jag kan ju inte vara både fet, ful och en jävla tant! Så jag bantar och hoppas att Jacob bekostar diverse upplyftningar vad gäller mitt utseende, haha!
Jacob hotar med att jag ska väck kl 15 på lördag, för han kan ju inte vara ihop med någon som inte är under 30. Så jag har laddat upp med handbojor och andra fastspänningsanordningar!
Nu var det länge sen sist
Nu är min långa bloggpaus över.
Mitt liv rullar på som vanligt, Jacob gör sitt bästa för att vara en öm och kärleksfull sambo; om kvällarna när vi ska sova har han börjat roa sig med att peta mig i örat precis när jag håller på att somna in. Så jag funderar allvarligt på att införskaffa mig öronmuffar att sova i. Fast då kommer han antagligen hitta några andra håligheter att peta i, som näsborrarna.... Men jag är inte bitter....
Albin har kommit in i en härlig ålder, han tutar omkring i sin lilla bil och röjer i kökslådor mest hela dagarna. Så hemmet är i konstant kaos.... Men jag är inte bitter...
Benjamin har kommit in i trotsåldern, av typen där han ifrågasätter allt jag säger, eller bemöter det jag säger med och?.... Men jag är inte bitter....
Om några dagar fyller jag trettio.... Men jag är inte bitter....
Jag älskar mitt tokiga liv.... Och jag är inte alls bitter----
Jag och Jacob goes wild in Västerås....
Började planera klädsel redan på eftermiddagen, precis som förr i tiden (fast då var klädurvalet betydligt större, då kläderna faktiskt satt bra på kroppen). Njöt verkligen av att få göra mig i ordning, det var ju ett tag sen man var ute på galej som sagt.
Vid halv sju satte vi oss i bilen och åkte ner på stan. När vi kom in i festlokalen kände vi oss nog ganska bortkomna, det var massor med folk. Skyndade oss till baren och beställde varsin öl. Drack ganska fort, beställde en till. Sen kändes allt mycket bättre. Men vi gick från festen ganska snart, för att bege oss ner på stan för att fortsätta där. Jag var då lite lätt berusad, efter två(!!) öl....
Vi gick till Pitchers, för att äta deras goda burgare... som till vår stora besvikelse inte var så god längre... det var ju faktiskt några år sen vi var där sist... Men vi tog en öl till... och alkoholen slog hårt...
Satt där ett tag och försökte nog finna en anledning att stanna kvar...men.. vid kvart över nio åkte vi hem... vi var trötta...
Det är väl bara att inse att småbarnsför'äldrar inte är några partyprissar....
Mina 7 hemlisar....
Detta var nog bland det svåraste jag har gjort. Tror jag är en ganska öppen människa, har inte så många hemligheter. Och de jag har tänker jag ju inte berätta här.... Men jag ska ta och försöka komma på några ofarliga hemlisar...
1: Jag lider av en konstig tvångstanke. Jag har haft den sen jag var liten. Som yngre, och till viss del fortfarande, var jag fullständigt hästtokig. Bodde mer eller mindre i stallet. Och jag älskade hästhoppning. Därav ursprunget till detta tvångsmässiga beteende. Sedan barnsben har jag varje gång jag åkt bil (inte när jag kör tack och lov, det skulle se ut det) räknat "galoppsprång" mellan varje reflexstolpe. Alltså typ hopp, galopp, galopp, galopp, hopp osv.... Trampar med fötterna under tiden... Jävligt normalt...
2: Jag är totalt skräckslagen varje gång jag ska tala inför en grupp människor. Att hålla redovisning i klassen har jag inte gjort många gånger, skolkat... Det kan även vara när man är i ett större sällskap, på middagar och liknande. Stammar, rodnar och får svårt att andas, rösten darrar och blir svag. Ja, usch!!
3: Jag har i nästan hela mitt vuxna liv lidit av nedstämdhet och ätit lyckopiller. Detta känns mindre bra, då jag inte har något att vara deppig över egentligen. Men det är väl bara att inse att jag lider av seratoninbrist och gilla läget. Nu har jag åtminstone fått tabletter som inte ruinerar mig varje gång jag går till apoteket....
4: Jag vet fortfarande inte med säkerhet vad jag vill bli "när jag blir stor"... Det känns som om nya saker verkar ploppa upp hela tiden, det vill jag göra, och det verkar ju kul, och det skulle nog passa mig osv osv... Men det klarnar nog tids nog.... Jacob frågade mig var jag ser mig om 10 år... Jag svarade; jag kommer sitta bakom ett skrivbord och jag kommer ha mina egna kläder på jobbet... kan vara många yrken det... hmm.
5: Lyx för mig är att få äta godis och dricka coca-cola medan jag ligger i sängen, på dagtid.... Det får man inte tillfälle till så ofta.
6: En av mina största drömmar här i livet är att kunna skriva... Alltså skriva en bok eller så... Men jag har nog inte ork att genomföra ett sådant projekt... (Jacob kallar mig inte trestegsraketen för inget, skulle säkert skriva boken, printa ut den med inte orka skicka den till något förlag...)
7: Jag använder städning som terapi, är jag arg dammsuger jag och drämmer dammsugarmunstycket i allt jag kan, när jag är ledsen städar jag toaletten, det är perfekt för att tömma sig på känslor och efteråt är det rent och luktar gott!!
Fy fan för en viss pappa....
Under Benjamins sju levnadsår har hans pappa varit hemma med honom tre sjukdagar. Han visste inte ens att man skulle anmäla vård av sjukt barn till Försäkringskassan.
De har varit på semester en gång tillsammans. Hans pappa har alltid tyckt det varit roligare att jobba.
Under pappaveckorna får han vara på skolan/fritids till efter stängningsdags för att hans far tycker att hans arbete är viktigare. Varje kväll får Benjamin sitta ensam kvar med en fröken och vänta medan klockan går. Och varje gång har hans far samma ursäkt, det var broöppning.... Måste gå jävligt mycket båtar där. Istället för att ringa och säga att någon kund var viktigare så han var tvungen att jobba över-
Varje måndag när Benjamin kommer hem från pappa frågar vi vad de gjort. Och svaret blir kollat på tv., Alltid. Och pappa sitter vid datorn hela tiden.
Benjamins pappa sitter och hoppas och väntar att hans nya tjej ska flytta hit från Linköping så hon kan börja hämta Benjamin på fritids. Tror väl inte hon är så sugen på att flytta till Västerås för att börja ta hand om någon annans barn. Dessutom har hon precis uppfostrat två egna.
Benjamin har dessutom en lillebror på pappas sida som han aldrig har träffat. Och kommer antagligen aldrig att få det heller. För hans pappa är osams med mamman. Så då straffar man ut barnet. Sen kan man bara säga att hon lurade på honom barnet, fast han var glad över det till en början. Så man får väl hoppas att vi aldrig blir så osams för då skiter han väl i Benjamin oxå.
Benjamins pappa tycker oxå att man löser de mesta med mutor.. Gör du det får du leksak, hej och hå. Men han kan ju alltid försöka att köpa sin son, han blir stor och förståndig en dag.
Fan vad jag har varit dum som skaffat barn med en sådan stor jävla idiot. Men jag är så glad att Benjamin finns och för det mesta inte är det minsta lik sin far!!!
Är livet förutbestämt??
Jag tror på ödet. Jag tror att livet är en utstakad väg som vi bara följer. Men vi har alla en roll att spela här, ingen är utan betydelse, vi lämnar ett avtryck när vi dör.
Detta är tankar att snöa in på när man har för lite att göra. Vad hade hänt om man hade gjort någonting annorlunda i det förflutna? Hade man varit här då? Hade livet sett ut som det gör? Till och med de mest smärtsamma händelser och upplevelser känns mindre jobbiga om man tänker på att de faktiskt ledde till vart man är idag. Och jag vill inte byta bort mitt liv för något i världen.
Jag har haft tre seriösa förhållanden i mitt liv. (Tredje gången gillt!) Det första ledde mig till Västerås (hade kanske bott kvar i Sura annars), det andra gav mig Benjamin (eller jag fick ju fixa fram honom själv) och drev mig till ögonblicket där jag träffade Jacob. Vägen dit var nog redan lagd, han är mitt öde. (Vad som än hade hänt i mitt liv innan så var det meningen att han skulle komma. Han kom för att rädda mig från mig själv. Han kom för att göra mitt liv helt, för att vara den del som saknades) Jacob har gett mig Albin. (Kanske kan det bli en liten Lova oxå....) Hade jag inte flyttat från Sura hade jag nog aldrig lämnat mitt första förhållande och inlett mitt andra. Hade jag inte mått dåligt i mitt andra förhållande hade jag nog aldrig flyttat från Uppsala och då hade jag nog aldrig träffat Jacob osv osv... man kan tänka hur detaljerat som helst.
Tex hade jag inte bestämt mig för att börja plugga när jag gjorde det hade jag aldrig lärt känna Petra. Hade jag inte lärt känna Petra hade jag nog inte gått på krogen den kvällen jag träffade Jacob. Hade inte Jacob varit ute med den kompisen han var hade vi aldrig lärt känna varann...
Men frågan är ju om det bara var tillfälligheter?? Eller var det ödet??
Surahammar 4-ever
Så då var det sagt. Hör sen!!
Surahammar kommer alltid finnas i mitt hjärta, det var ett bra ställe att växa upp på. Det var värdelöst när man var tonåring. Det är bra att bo i när man har familj. Det är på ok avstånd från Västerås. Det finns det absolut nödvändigaste plus en pizzeria per 1000 invånare... (det är bra tror jag)
Beslutsångest AB....
Så fort orden välj du uttalas i min närhet får jag ångest.... Det finns inget värre. Och idag hände det mig igen.
Jag och Albin var på babymassage idag, och där fick man göra gipsavtryck. På bebisens händer och fötter. Först kom frågan om jag ville ha två händer, två fötter eller en av var.... Valde en av var, och då var jag tvungen att välja höger eller vänster eller en av var... Valde en av var. Sen fick jag välja om jag ville ha ram eller inte. Valde ram... Nu började det bli riktigt jpbbigt och svettigt. Men än så länge var det ganska lätt att välja, och jag kände inte att något val var fel... Men så kom sista frågan och då blev det knivigt.
Vill du kunna hänga upp den eller ställa den upp? (Ramen alltså)
Ställa den, svarar jag bestämt! Är tyst i ca tre sekunder sen säger jag; Eller hänga den, ehh eller?? Kan man göra båda....
Skrattet utbröt i rummet. Det lät tydligen kul.... Ha roligt åt min ångest bara...
Därefter ville alla ha en Linda.. dvs en som går att ställa OCH hänga...
Ångest? Eller abstinens?
Det kryper i min kropp. Jag vill pilla med någonting hela tiden. Jag har svårt att sitta still. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag är trött (det kan ju i och för sig bero på att jag har en bebis). Jag har bakat i flera dagar. Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra för att stilla rastlösheten inom mig.
Detta beror antagligen på att jag inte druckit någon coca-cola på en vecka, inte ätit godis på 10 dagar och kraftigt dragit ner på sockerintaget totalt sett. Det är skitjobbigt!!!
Men en stor fördel är att jag har börjat gå väldigt mycket (för att ha något att göra) och jag mår så mycket bättre rent kroppsligt. Känner mig fräschare i kroppen. PLus att jag tappat ett kilo..(är dock fortfarande rätt tjock)...
Det som är mest tragiskt är nog att mitt kopiösa sockerintag har påverkat Albin kanske. Han har också varit orolig ett tag, kanske har den stackaren oxå abstinens??? Usch, hemska tanke..
Anledningen till att jag känt mig tvungen att göra en så drastisk åtgärd beror på en händelse i förra veckan. Jacobs mamma var här och hälsade på oss. Jag hade köpt ett sex-pack Delikatobollar till kaffet. Men varken Jacob eller hans mamma åt. Jag åt en. Alltså var det 5 st kvar i förpackningen. Nästa morgon efter att Jacob åkt till jobbet blev jag lite sugen.... Efter att ha ätit en tog jag en till, och en till, och en till.... snart hade jag klämt i mig alla fem. På mindre än 10 min och utan att ens må illa. Då blev jag rädd för mig själv. Att sitta där och inse att jag inte har någon som helst kontroll på mitt sockerbegär, att jag inte ens mår illa av att äta 5 chokladbollar på raken (de innehåller ju dessutom massor av smör som jag borde mått illa av).
Insikten var smärtsam. Sorgen så total, jag visste ju då att jag inte kommer få äta Polly, Geisha och smågodis på väldigt länge. Insåg oxå att colan måste försvinna, den är ju lika söt i smaken den. Det gjorde faktiskt riktigt ont i mig, som att något dog för mig. Det låter kanske helt sjukt, men vi har ju hängt ihop så länge.
Offerkoftan... är den självvald??
På min förra arbetsplats jobbade två killar, eller snarare gubbar, som levde efter den kinesiska läran. De åt massa frukt och dadlar, drack te i konstiga koppar och tränade Tai Chi och sånt där.... Och var sådär lagom kloka och duktiga. En morgon, det var en söndag tror jag, satt vi i fikarummet och pratade innan det var dags att börja jobba. Jag hade inte hunnit äta någon frukost (sov för länge som vanligt) och på soffbordet låg bullar. Jag åt en. Sen sa jag något i stil med; Varför åt jag den?? Det var ju onödigt! Då sitter en av dessa gubbar bredvid mig, han ser på mig en stund och så säger han; Du har alltid ett val. (Denna kommentar var inte önskad före kl 7 en söndagmorgon)
Men det är ju den tragiska sanningen. Jag kan alltid sitta där och ångra mig, men det var ju jag som åt bullen, alldeles frivilligt. Och så är det ju faktiskt alltid här i livet. Vi gör våra val, och vi får leva med konsekvenserna av dessa val.
När tråkiga saker händer i våra liv, har vi oxå ett val. Vi kan välja vilken framtid vi vill ha. Ta ett våldtäktsoffer, hon har aldrig valt att bli våldtagen. Det är inte konstigt om hon drar på sig offerkoftan och tycker att livet har varit orättvist och därför kan hon bara sitta där och tycka synd om sig själv. Och det är synd om henne, väldigt synd. Men det val hon gör då, är att indirekt välja att inte få en bra framtid, hon väljer sig själv till ett offer. Istället kan hon välja att inte vara ett offer, och då välja att ta kontrollen över sin egen framtid. För hur sjukt det än må låta, så väljer vi hur vår omvärld ska påverka oss, vi väljer våra känslor.
Detta låter konstigt för att vara jag, jag brukar ju alltid vara bitter.... Life is a bitch, and then you die!! Ljuset i slutet av tunneln kan vara ett tåg!! Livet är en serie slag i mellangärdet, sen dör man!! Le och var glad, ty det kan inte bli värre, så jag log, och det blev värre...!
Aj aj aj
Kiropraktorn säger att jag inte får träna på ett tag. Men jag är inte bitter.
Matorgie...
I lördags var jag ute med Pernilla och åt på restaurang. Vi gick på Jensens. Har velat prova det stället sen de öppnade.... KÖTT!!!!
Väl där bestämde vi oss för att ta en sån där färdig 3-rätters meny.... Vi valde nachos, hamburgare och banana split...
Nachos-tallriken var ganska stor för att vara förrätt, men vi var hungriga så vi åt med god aptit, jag åt nästan upp min. Varmrätten kom direkt efter, nästan innan man hunnit äta upp förrätten... En enorm Hamburgare med hemgjorda pommes, mums!! Vi kämpade tappert men inte ens jag orkade äta upp allt. Pernilla hade dessutom jeans på sig som inte töjde sig efter magens ökande volym, jag hade dagen till ära valt tights så magen skulle få plats! (Min mage är ju redan ganska stor) Sen kom efterrätten... den var stor.... och vi åt och åt och åt.... Men vi orkade inte allt.
Vi lämnade restaurangen proppmätta och jag var ganska äcklad av mig själv. Men gott var det!!
En liten utmaning....
Gör så här:
1. Ta fram din mobil
2. Bläddra igenom din inkorg för sms
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et
4. Gör likadant på varje fråga
Mina svar:
1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Bara lite...
2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Oj, jag har uppriktigt sagt inte sett ditt sms förens nu när jag skulle radera gamla sms.
3. Vilket sms blev du mest berörd av?
Nej ingen nyckel
4. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Nu är vi hemma igen, inlagd avd 5, hjärtsvikt andnöd o lågt blodtryck.
5. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Nä
6. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Hej!
7. Vad vill du höra mest av allt?
En öl drucken.
8. Vad skulle du säga om du fick MVG i alla ämnen?
God morgon mamma jag har sovit hela natten.
9. Din romantiska replik?
Blev det något sagt med Pernilla?
10. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Jag längtar oxå
